Gabriellas ordlycka

Gabriellas ordlycka

Om bloggen

En blandning av allt det som är livet, uttryckt i ord som blir ordlycka, ibland snubblande nära olyckan.

Slutmanat

FredagstankenPosted by Gabriella Fri, March 22, 2013 21:12:52
Antog min egen utmaning - fredagstanken. En längre text varje fredag. Nu har jag gjort det i tre månader. Känner mig slutmanad. Har så mycket på gång som fyller min tid. Har bevisat att jag kan hålla en deadline varje vecka. Så fredagarna återgår till att vara likvärdiga alla andra dagar. Dagar jag fyller med ord som kommer, tankar, drömmar, längtan och annat. Allt det jag vill dela här, alla dagar. Kort ibland och långt ibland.

  • Comments(0)//gabriellas.ordlycka.se/#post159

Allt jag är

FredagstankenPosted by Gabriella Fri, March 15, 2013 11:14:12

En utmaning har jag antagit. Fick tipset från en nära vän och är tacksam att jag fann den. 21 dagar av meditation. Fem har snart passerat och jag kommer närmare. Talar till mig själv inifrån. Lättar på trycket och släpper in. Förklarar livet för mig själv, utan ord. Endast med närvaro och stillhet. Allt blir självklart där. Stjärnklart.

Ger mig själv den här skimrande stunden varje dag, får den av familjen. Bär med mig tankarna och orden som ges till mig inför meditationerna. De är lätta att bära, tyngdlösa, knappt möjliga att ana, men ändå öronbedövande.

Meditationerna leds av Deepak Chopra, förmodligen värsta gurun, för mig en behagligt mjuk röst och en källa av visdom att ösa ur. En inspiration till att upptäcka allt jag själv vet. De leds på engelska och jag lockas av att hitta motsvarande budskap och uttryck på svenska.

”I flow in rythm with my mind and body.” Det var dagens tanke. Jag vet att jag kommer att ta med mig den när jag unnar mig en långsam löptur i eftermiddag. Då jag kommer att flyta fram i takt med mitt sinne och min kropp. Det är också meditation.

Utanför mitt fönster glittrar istappar i vintersolen. I ljuset från fönstret dansar miljoner av dammkorn. Min själ dansar i sin takt och jag följer varsamt med, låter livet föra framåt medan jag försöker vara allt det jag är.

  • Comments(0)//gabriellas.ordlycka.se/#post154

Kreativt betraktande

FredagstankenPosted by Gabriella Fri, March 08, 2013 07:16:51

Min rubrik låter som en kurs jag skulle vilja gå. Dagarna är olika, de flesta lämnar mig darrande och trött. Kreativiteten finns kvar, bara lite mer passiv. Jag iakttar, betraktar, insuper och fyller på. Utmynna i något får det göra senare, eller inte.

Iakttar solen som väckar dagarna. Snart vibrerar de i vårvärme. Vi kan börja längta nu. Ljuset lockar oss och takdroppet får oss att lyfta blicken. ”Möt fågelsången mitt hjärta och fyll dig till bristningsgräns”, det är orden jag hör i bakgrunden.

Längtar till lättare skor, tunnare tyger, skira sommardrömmar. Löparskor mot grus och asfalt. Sköna steg i tunna tights. Snart vaknar vintertrött gräs under tunn skare.

Några veckor till kommer jag att vackla i min tro på våren, ändå fortsätta längta. Jag fortsätter vara, kreativt betraktande. Kanske borde jag bygga en kursplan, skapa kursen själv och sälja in den till ett studieförbund? Ingen dyr kurslitteratur, inte heller något annat material. Bara jag, kursdeltagarna och en hel värld att stillsamt betrakta.


  • Comments(1)//gabriellas.ordlycka.se/#post149

Inlindad i snöstorm

FredagstankenPosted by Gabriella Sat, March 02, 2013 11:35:11

En kort fredagstanke på en lördag. En dag inlindad i snöstorm, dagen efter ett farväl. Jag har alltid älskat kyrkorummet. Utan egentlig religion, men med en stark tro på kärlek, värme, trygghet, hopp, godhet, medmänsklighet, öppenhet och tillit. I kyrkorummet rymms allt det och genom fönster målade i livets färger faller ljuset in och lyser upp även det mörkaste mörkret. Jag vilar där, själen växer där, tillsammans andas vi i en trevande förståelse inför allt det som kan tyckas omöjligt att förstå.

Det går inte att göra annat än att släppa taget. Ingenting kan förankra oss när evigheten visar sig. Stillheten blir förlamande, friheten övermäktig. Grunden vi står på rämnar. Ändå kommer nästa dag. Den sveper in utan att be om ursäkt, utan att beklaga. Det går inte att göra annat än att släppa taget och fylla våra hjärtan med det ljus som lämnas kvar.

  • Comments(3)//gabriellas.ordlycka.se/#post146

Kraft

FredagstankenPosted by Gabriella Fri, February 22, 2013 18:19:52

Det är tyst och stilla i sorgens rum. Tiden är stum, berättar inget om vad som kommer, fyller mig med det som varit, det som är. Mitt i detta försvagade tillstånd finns en märklig livskraft. Alldeles under ytan sprider den sig och lyfter mig. Bär så att jag inte själv behöver anstränga mig lika mycket. Lär mig stycken ur en bok jag aldrig bett om att få läsa.

Livet har sin gång. Ska vi gå med det, mot det, ifrån det eller ikapp? Vi kan välja vilken väg vi går men aldrig veta var den leder oss. Så måste det vara. Hand i hand med livet, i full tillit, men med egen kraft att styra det som kan styras. Det är den kraften jag anar här under ytan. En vilja att hitta rätt, eller så nära rätt som möjligt. För mig.

Orden hittar tillbaka, solen starkare, månljuset klarare. Det kommer vackra dagar till oss. Jag upprepar mig, påminner, befäster. Lev! Lev helhjärtat, i ljust och i mörkt.

  • Comments(0)//gabriellas.ordlycka.se/#post141

Ett utlovat brev

FredagstankenPosted by Gabriella Fri, February 15, 2013 22:54:21
Jag lovade att dela det brev jag fick skriva till min inre författare. Det som var den avslutande övningen på skrivkursen.

Den här veckan har jag burit med mig lugnet och kraften från Frötuna, tacksam över att vara i balans. Det har inträffat omtumlande saker de senaste dagarna. Jag har mött livet när det är som skörast. Jag har varit livlinan som hållit det kvar. Sådant tar på krafterna.

Fredagstanken var nära att falla ur minnet i dag. Veckan avslutades i ett utmattat töcken där mitt starkaste behov var att vara nära de mina. De som finns här hemma hos mig och de som finns längre bort. Så lätt att glömma orden då. Så skönt att upptäcka dem igen.

Jag kommer inte att dela med mig av brevet i sin helhet. Väljer i stället de stycken som tilltalar mig. Min fredagstanke i dag går till det personliga. Många talar om gränsen mellan personligt och privat. Just nu kan jag inte placera den gränsen på kartan. Landskapet är alltför vidsträckt, bergen för höga och dalarna för djupa. Det som känns personligt idag blir kanske privat i morgon. Ord skrivna och lästa är ord för evigt. Att ångra är alltid för sent.

Jag väljer de stycken som tilltalar mig, från brevet jag skrev till mig själv:

"Du har nära till din röst. Värme och kärlek omsluter det du skriver. Även när orden du väljer är svåra, hårda och kalla. Du gör det här helhjärtat, med livet som insats, med mod."

"Så var går vi nu? Jag tycker att vi sätter oss ner och ger fortsättningen en ram, en antydan till struktur. Våga hitta brännpunkten och utgå därifrån."

"Tvivla inte. Lita på dig själv, berättelsen och ditt språk. Lita på att det räcker med orden. Det är där berättelsen skapas. Lita på oss."

"Var ännu mer nu än tidigare - Gabriella som skriver."

"Lev."

Lev du också, helhjärtat./Kram

  • Comments(0)//gabriellas.ordlycka.se/#post139

På väg till Frötuna

FredagstankenPosted by Gabriella Fri, February 08, 2013 07:59:12

På väg till skrivkurs. En hel helg vikt endast till mitt skrivande. Först en tidig morgon, en tågresa. Omringad av ett bandylag med killar och tjejer i tioårsåldern. De är också på väg och de är uppspelta, lite trötta, lagom gnälliga, hungriga och precis som jag ser de fram emot sin helg. Det var nära att jag tappade den positiva känslan där. Började nästan tycka lite synd om och ångra att jag inte valt tyst avdelning.

För snart ett år sedan fick jag spendera en ljuvlig helg på Sigtunastiftelsen. Åren innan det har jag skrivkursat på Skapande Svenska. En universitetskurs i Umeå på distans som ges som A, B och C-kurs. Lätt kursberoende har jag blivit. Det finns säkert de som skulle säga att det är ett resultat av en fyrtioårskris, precis som de flesta små krämpor som kryper runt i min kropp är vanligt förekommande i fyrtioårsåldern. Men kursberoendet vill jag hellre förklara som ett fyrtioårslyft.

Det skavde lite inför kursen i Sigtuna, då för ett år sedan. Jag visste inte om jag skulle behöva dela rum med någon jag inte kände. Jag kände mig osäker inför vilka de andra deltagarna skulle vara, hur kursledaren skulle vara, hur allting skulle vara. När jag sitter här på tåget nu, på väg mot Uppsala och Frötuna känner jag ingen som helst oro. På min t-shirt står det ”Be brave” och ja, jag känner mig rätt modig. Det krävs en del mod för att våga gå längs en väg man tror att man ska gilla. Jag är glad att jag hittade det modet och jag tänker fortsätta gå längs den här skrivarvägen, för jag gillar den. Jag gillar till och med stödstrumporna som gör premiär under den här tågresan. Det tänker jag också kalla för fyrtioårslyft...

Frötuna Gård & Retreat bjuder in till en unik retreatmiljö för stillhet, samtal, rekreation och kreativitet. Där ska jag checka in om några timmar. Ställa in mina saker i mitt eget rum och sedan spendera tid med mig själv, mitt skrivande och andra skrivande själar som är där av samma anledning som jag. Vad som kommer ur den här helgen är okänt för mig just nu. Jag tänker inte ens försöka gissa. När jag sitter på tåget igen på söndag vet jag och då ska jag berätta det för dig också. Hoppas du får en härlig helg, var modig, prova den där vägen du sneglar mot ibland. Kram!

Foton: Frötuna gård & retreat

  • Comments(2)//gabriellas.ordlycka.se/#post136

Fy skam

FredagstankenPosted by Gabriella Fri, February 01, 2013 07:18:40

Känslodriven och känslosam, en känslomänniska i känslohamn. Försöker se det som något positivt och starkt. Något jag behöver, en del av mig, den jag är men inte den jag måste vara. Men det finns en känsla jag önskar jag kunde släppa ut ur mitt inre och aldrig mer öppna dörren för igen.

Under min sjukskrivning, för det som nu kan kännas som en evighet sedan, fick jag förmånen att regelbundet samtala med en psykolog. I dag bär jag med mig det vi talade om . Det som lärt mig att tänka om, tänka nytt, hitta andra vägar och framförallt att inte vara så hård mot mig själv. Vi talade mycket om känslan skam, den sotsvarta våta filt som krympte mig så lätt förr och som ibland lyckas krympa mig även i dag.

Den är snabb och listig som räven, skammen. Jag hinner sällan värja mig när den väljer att attackera. När jag förtjänar att känna en aning skam, när jag verkligen begått ett fel eller sårat någon genom obetänksamhet, då har jag tid att förbereda mig. Då kan jag möta skammen, skämmas en stund utan att gå under, lära mig av misstaget och lova mig själv att inte begå det igen. Men det händer, även i dag, att jag överumplas av skammen i stunder då jag egentligen inte alls förtjänat det.

Liten gör den mig, nästan osynlig. Den jagar in mig i ett hörn och riktar sparkar och slag mot alla mina svaga punkter. Skrämmer mig att tro att den inte kommer att lämna mig förrän jag erkänner det fel jag aldrig begått och lovar att jag ska fortsätta gå längs vägen med nedböjt huvud och skygg blick.

Nu vet jag vad det handlar om. Minns vad jag lärde mig i förtroendets samtalsrum. Att skammen är så här stark för att vi människor är flockdjur. Att den finns där i vår arvsmassa som en påminnelse om vad vi riskerar om vi inte gör det som förväntas av oss, det som flocken förväntar sig. Flocken som vi är beroende av för vår överlevnad. Flocken som vi måste göra allt för att få fortsätta tillhöra. Flocken som straffar oss skoningslöst om vi inte visar att vi verkligen skäms då vi begår våra mänskliga misstag eller inte räcker till. Att vi verkligen skäms då vi vågar sticka ut, gå en egen väg, tänka på oss själva för en liten, liten stund, visa känslor som skaver hos andra. Att vi verkligen skäms för att vi vågar välja att inte följa normen, följa flocken.

Jag tar inte emot särskilt många sparkar och slag längre. Men jag anar hotet och känner kylan, mörkret och fukten från den skamliga filten som sveper bakom min rygg ibland. Försöker stänga den ute genom att lyssna inåt, till mitt eget inre ljus som är förlåtande. Sträcker på ryggen, tar ett djupt andetag så att utrymmet växer inuti, samlar kraft och säger bestämt ”nej tack” till skammen. Den får vända sig om, gå sin egen väg. Själv fortsätter jag längs min.

  • Comments(0)//gabriellas.ordlycka.se/#post132
Next »