Gabriellas ordlycka

Ny tid ny hemsidaKreativitet

Posted by Gabriella Sat, July 22, 2017 15:54:34

Den här bloggen uppdateras inte längre. Den lever kvar en tid till så vill du kan du läsa tidigare inlägg som intresserar dig.

Aktuell information om mig och mitt företag Ordlycka Gabriella Röschmann hittar du numera på www.ordlycka.se.

Du kan även följa mig på Facebook och Instagram.


För mina systrarBlandat

Posted by Gabriella Sun, January 29, 2017 19:07:40

Det har varit tyst länge här och skulle så förbli ett tag till men den senaste veckan har jag upplevt ett ökat behov att skriva för att försöka förstå livet som pågår och världen jag lever i. Min tanke att jag ville uppdatera och snygga till min blogg innan jag fortsatte att skriva i den känns inte längre viktigt. Just nu är mina ord viktigare och de är många. Jag tänker inte be om ursäkt för att det blir ett långt inlägg. Det är ingenting mot längden på den väg vi har att vandra för att vända den här världen till något bättre igen.

Jag har försökt att inte låta det som händer i USA påverka mig allt för mycket. Jag har följt med i nyhetsflödet, känt sorg och vrede som lindrats något när jag hört om alla protester från vanliga människor och från kända profiler. Jag har känt tacksamhet över att jag bor i Sverige men också stor rädsla inför vårt kommande val.

Det var till slut en bild från Vita huset, där Trump skriver under ordern om att förbjuda amerikanskt bistånd till utländska organisationer som stödjer abort, som gjorde att jag inte längre kunde värja mig. Den bilden når in till något som finns gömt inuti mig. Ett litet, litet bleknat ärr som inte längre gör ont, men som ändå alltid påminner mig om ett beslut jag en gång tog. Ett beslut jag hade rätten att ta eftersom det påverkade mig, mitt liv, min kropp, min framtid.

På bilden står sju män samlade och tar ett beslut som kommer att påverka kvinnor i hela världen, systrar till mig som inte kommer att kunna välja. Jag tittar noga på bilden, försöker tolka ansiktsuttrycken. Allvarliga, sammanbitna och nöjda är det första jag ser, men hos en av männen tycker jag mig se något osäkert i blicken, hos en annan anar jag uppgivenhet. Kanske är det önsketänkande eller min författarhjärna som överanalyserar.

Jag försöker distrahera mig med annat men det tränger ändå igenom. När jag ser första avsnittet av andra säsongen av Bastubaletten händer det igen. För dig som inte sett serien, se den. Det är en dokumentär om en grupp män från Tornedalen som antar utmaningen att dansa balett. Det är modigt och det är vackert och det väcker känslor hos mig, drar min tanke åt ett helt annat håll. Till en nyhet jag hörde i förbifarten någon dag tidigare, om lagförslaget i Ryssland som ska avkriminalisera våld i hemmet.

Baletten fortsätter på TV-skärmen medan jag söker fakta och läser att lättare misshandel föreslås ses som en ”administrativ förseelse”. Jag söker vidare och läser en nyhet från 2015 då man talade om att införa en lag om hemfridsbrott, något som saknats i Ryssland tidigare. Jag läser att det enligt FN varje år är 14 000 ryska kvinnor som dödas av sina män. Det är 40 kvinnor om dagen eller två varje timme. Två systrar varje timme.

I Bastubaletten dansar starka män. I min tanke rör sig utsatta, sköra och sårbara kvinnor. De dansande männen reflekterar över baletten, väl medvetna om att den kräver mod, att det nog finns de som tycker att dansen är allt annat än manlig. I dansen visar de sin sårbarhet och skörhet. I dansen är de utsatta.

Jag tänker på rädsla. Hur den fladdrar förbi hos starka män som vill dansa. Samma vibration som jag känner när jag ser hur världen tycks förändras baklänges. Jag tänker på bekvämlighet och att ta saker för givna, att jag som lever mitt liv i min del av världen så lätt glömmer bort den hårda kamp som andra utkämpat för att ge mig de privilegier jag har idag. Jag tänker på hur obegripligt det är att en maktgalen man uppfylld av rädsla skrämmer en hel värld när han utlovar storhet och i en handvändning förändrar allt det som andra byggt upp före honom. Jag tvingar mig själv att sluta tänka.

Baletten är slut, musiken har tystnat och jag stillar mig. Lyssnar efter andra vibrationer, vänder mig inåt. Jag vill så gärna hitta känslan av tilltro och den brukar alltid vänta på mig där, alldeles nära min själ.

Den här gången kommer tilltron från en av männen i Bastubaletten och hans ord om manlighet. Att manlighet kanske är att våga vara mjuk, våga visa att man är människa. Att det inte har med råstyrka att göra utan att det handlar om det som finns inne i skalet. En mening han sa minns jag ordagrant:

”Den där mjuka sidan kanske inte är manligheten, det kanske är mänskligheten.”

Där är det, det jag försöker förstå, det som gör oss till hela människor. Det mjuka som så sällan får ta plats och spela roll. Det mjuka som skrämmer så många. Det mjuka som vi kvinnor alltid har haft rätten att visa, som så många män ser som ett tecken på svaghet.

Bilden från Vita huset visar hårda män med makt i en hård värld. Män som aldrig skulle våga dansa balett. Män som fostrats av män som aldrig skulle ha tillåtit sina söner att dansa balett.

Om vi fortsätter tillåta det hårda trycka undan det mjuka kommer det inte att spela någon roll om rummen där besluten tas fylls av män eller av kvinnor. Rummen kommer fortfarande vara fyllda av rädsla och besluten som tas där kommer att skrämma livet ur oss.

Här finns bilden på sju rädda män med makt.
Här finns baletten med fem modiga män.

Blog image


Väntar vilsenJag skriver

Posted by Gabriella Fri, July 08, 2016 20:58:40

Det har varit tyst länge nu. Ibland kommer längtan att skriva något här, men det finns ett motstånd. Jag vet inte vad det beror på, vet inte heller hur jag ska komma förbi det. Nu släpper jag taget en stund, väntar och ser vad som blir nästa steg. Vad som kommer. Kanske ett annat format, kanske en annan inramning, ett annat anslag. Jag vet inte. Det är lika i mitt skrivande just nu. Jag vill skriva, jag skriver, men det är aldrig självklart vad, finns inte en tydlig riktning. I skrivandet väntar jag inte, men jag känner mig lite vilsen. Litar till min tro på att skriva sig framåt, skriva saker till sig, så jag fortsätter att skriva. För att jag är en skrivare.

Kanske beror min vilsenhet på osäkerheten kring bokmanuset, att jag väntar där också, i tvivel och utan fotfäste. Om en vecka ska jag få en återkoppling från ett förlag. När den kommer kanske något blir tydligt.

Det kommer att fortsätta vara tyst här men jag finns kvar. Jag skriver vidare. Jag berättar för dig på facebook om du vill. Jag dyker kanske upp på Instagram, under namnet Ordlycka. Har inte funnits där tidigare, tänkt att där är det bild, inte text och ord. Men tänker nu att där är uttryck och kontakt. Det vill jag ge, det vill jag dela med mig av.

När jag vet vad det är jag väntar på berättar jag och visar vägen, riktningen jag vandrar vidare i. Sommaren är i full blom och jag låter solen värma min hud, låter ljuset förtydliga världen för mig, den ljumma vinden lugna mig i min lite vilsna stund.



Blog image



VidöppenSjälen

Posted by Gabriella Tue, April 19, 2016 20:42:50

Hopkrupen, med armarna om mina knän, en omfamning av mig själv. Jag behöver den nu. Behöver värna om min skyddslösa själ, mitt vidöppna kreativa jag. Så lever jag helst. Vidöppet, i ett fritt flöde. Men det har ett pris.

Jag mötte människor i dag som behövde någon som lyssnade. Där fanns jag med min öppenhet och jag hann inte sätta upp något filter, inget säkerhetsnät som kunde dämpa kraften i deras ordflöden. Allting nådde in och mycket stannade kvar där. Ingenting var riktat mot mig, allt rörde deras dåtid där jag aldrig funnits. Det gick ändå inte att stoppa.

Deras ord satt kvar efteråt, deras känslor följde mig under dagen och det tog mig hela kvällen att försiktigt lösgöra mig. En stilla stund med slutna ögon för att lyssna inåt efter vad det var som hittat in. Sedan en stund i skogen. Min hand mot en trädstam, mina ögon mot kvällssolen, vinden genom själen.

Det släppte, lättade. Kanske finns det knappt synliga märken kvar. Kanske fäster världen sina trådar så, mellan oss människor som vandrar här. Osynliga trådar som väver en mänsklighet under en bråkdel av en evighet.






Ibland tänker jag på Modo HockeyBlandat

Posted by Gabriella Sun, April 10, 2016 17:03:38

Drygt en vecka har passerat sedan stadens stolthet Modo Hockey föll ur högsta serien i den sport de utövar. Till hösten är det tio år sedan klubben flyttade in i den nya arenan och klev in i en något större kostym än den de befunnit sig i under åren Kempehallen. Till hösten är det också tio år sedan jag inte längre orkade. Tio år sedan jag tvingades kapitulera och på riktigt lyssna till alla signaler som min kropp så länge högljutt bett mig att uppmärksamma. Jag lyssnade och jag lade mig platt, stannade upp, andades långsamt, släppte taget och började om.

Då, för tio år sedan, var jag en av många som lade själ och hjärta i mitt arbete för Modo Hockeys framgång. Jag gjorde det inte på isen, inte i spelarbåset, inte i något styrelserum. Jag gjorde det på min kontorsstol och jag gjorde det springandes på trötta fötter, med huvudet högt, i min kamp för att hålla uppe fasaden. Min fasad, föreningens fasad. Vi var många som sprang, axel vid axel, i samma hysteriska tempo, med samma höga puls. Vi var också många som gick sönder.

Det tog mig nästan ett år att komma tillbaka. Det tog mig ytterligare ett halvår att inse att jag var på fel plats och att jag upplät min kreativitet till fel syfte. Efter det var det självklart och enkelt att lämna. Under de tio år som passerat har mitt Modohjärta varit kallt som is, ibland har jag undrat om jag någonsin haft ett. Under veckan som gått har min tanke ändå rätt ofta vandrat längs kajkanten, bort till den stora byggnaden där ute på udden som inrymmer föreningen, människorna där, hjärtat. Jag förstår att det betyder något, att det finns något där som berör mig.

Motvilligt försöker jag förstå varför och inser att det är rätt självklart. Med den erfarenhet jag har av att ha jobbat mig själv in i en vägg som fullständigt pulvriserade mig och att långsamt och tålmodigt hitta ett annat sätt att förhålla mig till arbete och prestation, blir jag alltid starkt berörd när jag ser andra människor gå igenom samma sak. Nu är det Modo Hockey som är utmattat.

Under de snart tio år som passerat efter SM-guldet, är det som att föreningen har gjort samma resa som jag gjorde. Föreningen har sprungit för sitt liv, stångat huvudet mot vägg efter vägg men fortsatt stå upprätt. Ordentligt stukad har den krupit ihop i fosterställning efter en tuff dag, men rest sig igen när solen går upp och gett sig in i samma kamp. Återvänt för att försöka slutföra, försöka prestera, med massor av vänner och supportrar runt sig som gett välmenande råd när de sett att det inte stått rätt till.

På gränsen till utmattning slutar delar av hjärnan att fungera normalt och den utmattade tar inte längre de rätta besluten, lyssnar inte till goda råd utan tror sig veta, ser målet där framme och ger sitt allra sista med samma verktyg och taktik som tidigare, eftersom det måste gå, för om det inte går, vem är jag då? Jag är ju en elitserieförening, jag är ju en stark människa, någon som man kan lita på, som slutför, som infriar givna löften.

Precis som jag orkade inte Modo Hockey längre. De tvingades kapitulera och nu tvingas föreningen att lägga sig platt, stanna upp, andas långsamt, släppa taget och lyssna inåt. Lyssna efter de där svaga hjärtslagen långt inifrån, från kärnan, det som är utgångsläget för att börja bygga nytt.

Runt Modo Hockey finns vänner och supportrar kvar. Jag är inte en av dem, men det värmer att se att de finns. De som älskar föreningen, inte endast för det den gör utan också för det den är. De som bär föreningen i sina hjärtan. Sådana vänner är livsviktiga för den utmattade. De bildar ett skyddsnät som dämpar fallet och de är handen i ryggen som stöttar när det är dags att resa sig igen. Resa sig och ta de första stegen. Inte tillbaka till det som varit. De första viktiga stegen in i något nytt, något som är bättre.


Blog image






SamspeletSjälen

Posted by Gabriella Sun, April 03, 2016 20:45:24

Dagen börjar med en fanfar när jag kliver ut genom dörren. Vårens första trumpetande trana har landat på andra sidan dalgången och den hälsar mig den här morgonen.
Jag lämnar huset medan alla fortfarande sover, åker in till stan för en stunds skrivtid tillsammans med två andra skrivande själar. En fantastisk lyx och otroligt givande, samtalen som uppstår och orden som tar form.

Hemma igen med familjen som vaknat och när jag tar en kopp kaffe vid köksbordet möter min blick ett vaket öga inramat av en gulorange linje. Koltrasten i trädet där ute kikar på mig, blänger på en blåmes och sitter sedan förnöjd tills den skräms bort av grannens katt.

Lämnar huset igen för en löptur. Njuter av stillheten och mina steg i maklig takt mot fuktigt grus. Tystnaden bryts av andra trumpettoner än de jag hörde på morgonen. Den här gången är det två sångsvanar som står för ljudet. De dyker upp bortom träden och sveper fram på himlen ovanför mig. Jag stannar upp och följer deras mjuka och samtidigt kraftfulla rörelse. Avverkar sista biten längs vägen hem på lätta fötter.

Det blev en dag med fågelmöten, den här dagen som är min födelsedag. Tre möten, tre gåvor från naturen, samspelet oss emellan. Frågan jag så ofta ställer mig kommer för mig än en gång. "Vad är det i detta samspel som jag har att ge? Vad är mitt bidrag och vad kan jag göra med allt det jag får ta emot?" Jag tänker idag att det är orden som är min gåva. Att det jag kan bidra med är mitt unika uttryck. Med det kan jag göra ett avtryck. Du kan också, med ditt.

I kväll bläddrar i boken Djurens Språk (Solöga). Tycker om att läsa om budskapen som varje djur bär med sig. Lägger orden från den boken till min egen känsla från dagens möten och det känns gott.

Tranan - Min gåva till dig är att inspirera andra med dina uttryck."
Koltrasten - "Min gåva till dig är förändring och förnyelse."
Sångsvanen - "Kreativitet är livet. Min gåva till dig är att ta till dig ny inspiration."


Den här dagen blev också min deadline… Manuset färdigredigerat och ett förlag fick idag ta emot det i sin inkorg. I morgon skickar jag det till ännu ett.


Blog image



Varje morgon nuJag skriver

Posted by Gabriella Sun, March 27, 2016 11:28:32

Påsken kom lägligt. Ledigheten med total frihet i tiden. Varje morgon efter frukost en stund med mitt bokmanus. Redigeringsarbete. Något helt annat än skrivandet jag är van vid. Nu ska det bli det där som är riktigt bra. Nu finns det inget utrymme att bara skriva på och tänka att jag får ändra sedan, rätta till, skriva om, brodera, fylla ut, stryka bort. Det är nu det gäller.

Jag har tagit hjälp med ytterligare läsning och korrektur efter att fem av fem förlag tagit emot mitt manus och skickat mig ett refuseringsbrev. Nu när våren kommer tar jag nya tag. Finslipar, dammar av, putsar upp. Sedan blir det åka av igen, för manuset. Upp och iväg! Till nya förlag, mot nya äventyr.

Massor av jobb återstår men jag ska göra som jag gjorde sist. Ge mig själv en deadline. Ett datum när det ska vara klart. Men det blir efter den här sköna ledigheten.


Musik & MänniskorBlandat

Posted by Gabriella Thu, March 24, 2016 18:10:26

I ett rum som sänkts i mörker tänds en lampa och en röst hörs. En sång, en beröring, flera sånger, drömmar, längtan, liv. Jag var en del av en magisk kväll i går när musikutbildningarna här i Örnsköldsvik gav konserten Musik & Människor. Studenterna har träffat flyktingar, lyssnat till deras berättelser och omvandlat dem till sångtexter och helt nya låtar.

Mitt i programmet en kör där deltagarna en och en steg upp på scenen. Några av dem stannade till vid en mikrofon, presenterade sig och delade med sig av sina drömmar. Drömmar som börjat gro i olika länder, men som nu av outgrundliga skäl finns sida vid sida här hos oss, i vår stad, i vårt land, vår gemensamma plats på jorden. Rakryggade, med röster som bar, ingen tvekan, drömmar som är möjliga. För mig var det kvällens finaste stund. Jag drömmer själv och vet att drömmar kan ta form om man vågar uttala dem.

Hos kören på scenen igår fanns så mycket mod och så mycket kraft. En glädje som fullständigt vällde ut över oss i publiken. En glädje jag inte trodde var möjlig att få se i de ansikten som är desamma som jag sett i nyhetssändningar. De tomma ögonen, tröttheten. Där fanns glöd och längtan nu. Lycka. Med en mörk ton i botten, en ton som aldrig lämnar den som sett, den som upplevt, den som balanserat nära undergång men överlevt. Ändå lycka, i den här stunden.

Det kan kännas stort att ta steget och faktiskt hjälpa, finnas nära, ta del av och dela med sig. Det kan kännas svårt. Jag försöker ta små steg. Jag skyller på att saker kommer i vägen, att jag har så mycket annat nära mig att ta ansvar för. Hittar ursäkter och skäms.

Men värmen i rummet igår tog mig ett steg närmare att ta ytterligare steg för att faktiskt göra skillnad. Det gjorde skillnad att jag fanns där, att jag var en del av publiken. Jag fick visa min uppskattning, ge av min kärlek och min respekt till våra medmänniskor. Så enkelt. Sitta ner, lyssna, ta in orden, berättelserna, försöka förstå. Så enkelt. Min applåd som ett tack tillbaka, min värme till de som vågar. De som står upp och sjunger på nyvaken svenska. De som berättar i musiktexter trots att det river i deras sårade själar.

Enkelt för mig, så oerhört svårt för dem.
Enkelt för mig.

Blog image