Gabriellas ordlycka

Gabriellas ordlycka

Om bloggen

En blandning av allt det som är livet, uttryckt i ord som blir ordlycka, ibland snubblande nära olyckan.

Nu börjar det!

SjälenPosted by Gabriella Tue, September 01, 2015 19:32:52
En annan tid börjar nu. Jag kliver in i den med stor tillförsikt, öppet hjärta och ett leende på läpparna. På gränsen till att skratta högt, hela tiden. Det bubblar, jag längtar till just här, där jag är nu. Den här dagen, den 1 september, då jag upplever den första dagen som företagare på halvtid. Företagare i skrivande, en skrivande företagare. Det är jag, just nu.

Nu finns det tid, nu kan jag välja. Välja mer skriv, välja mer av det som får mig att växa, av det som jag har att ge till andra. Jag har skapat den tiden, valt att ge den till mig själv. Jag hör andra säga att jag är modig, men jag känner inte mod. Tror inte att jag behöver mod för det finns inget här som skrämmer mig. Jag kan ana oron där den smyger omkring och försöker, men den lyckas inte. Det finns för många lugnande svar, för många tecken som säger att jag gör rätt, att jag väljer rätt.

Helgen som passerade innehöll bekräftelser på att det här kommer att bli bra, att det kommer att bli jag. Efter söndagens frukost i solen, på trappan till altanen, landade jag på rygg och lät mig fyllas av värme och energi. Hörde en tranas avlägsna trumpetande och sedan plötsligt, rakt över mig, så många utbredda vingar, sträckta halsar, glidflygande frihet. Tror aldrig jag varit så snabb att hämta kameran. Ville fånga, ville vara säker efteråt att de verkligen flugit så nära, så många.


Om tranans budskap från boken Djurens Språk (Solöga): "Var utrycksfull och du når ditt mål. Min gåva till dig är att inspirera andra med dina uttryck." (lovar att berätta mer om den boken i ett annat inlägg)

Tack tranorna och tack månen, som med sitt mjuka augustisken lyste upp helgen. Den mötte mig i lördagsnatten och kom åter igen nästa kväll och nästa. Förstärkte och gav ljus åt mina drömmar.

Som en sista bekräftelse, en liten hjärtformad sten just framför entrén till vårt hus. Den låg där så självklart, som en blinkning till mig från framtiden med ett löfte om att det kommer att bli bra, att jag kan vara trygg i min tilltro och förlita mig på att ovissheten bara är en del av verkligheten som i sin tur är en del av något större, något magiskt.

Nu, nu börjar det!





  • Comments(1)//gabriellas.ordlycka.se/#post558