Gabriellas ordlycka

Gabriellas ordlycka

Om bloggen

En blandning av allt det som är livet, uttryckt i ord som blir ordlycka, ibland snubblande nära olyckan.

Kristina Lugn

BlandatPosted by Gabriella Mon, December 07, 2015 21:11:58
Till Kristina skrev jag inledningen på ett brev en gång, det var i maj när solen sken. Jag hade sett intervjuprogrammet "Min sanning" med Kristina som gäst och blev sittande i TV-soffan efteråt, helt omtumlad. Jag minns känslan än idag, tre år senare. I dag hittade jag den där brevbörjan jag skrev då. Kanske skriver jag färdigt brevet en dag, kanske skickar jag det, eller inte.

Jag mötte Kristina på Drottninggatan i Stockholm förra året, det var också i maj när solen sken. Vi möttes alldeles utanför Författarnas Hus, vid Sturebadet. Jag tänkte då att det var ett tecken, att vi skulle komma att ha det gemensamt, att vara författare. Så gör mina tankar ofta. De söker sig vidare, trevar efter något att haka fast i, punkter att fästa drömmarna vid. Då, i maj när solen sken, fäste jag min författardröm vid Kristinas axel och vid porten till Författarnas hus. Idag kallar jag mig författare och fortsätter att drömma. Om förlagsavtal, fred på jorden och annat smått och stort…

Mina ord till Kristina delar jag med mig av. Jag är inte längre så innesluten som jag var då, jag har tagit flera steg utåt och fortsätter att ta dem. Men visst vore det fint att få svar på frågan om vad som hindrar mig. Har du missat intervjun med Kristina? Se den. Du hittar den här fram till 28 december.


Till Kristina,

Jag vet inte vad det var, men jag grät på slutet. En känsla av att där någonstans finns alla svar. Svar på frågor man vill ställa en mor, eller i alla fall någon som levt ett liv. Frågor man inte kan ställa till sin mor, trots att hon levt ett liv. Allt det som du öppnar och som du sätter dina eftertänksamma ord på, det som är en människas känslor. Här sitter jag innesluten och hindras att ta steget ut. Någonting får mig att tro att du vet varför. Det är ingen liten fråga jag ber dig svara på. Förmodligen är svaret att jag måste fortsätta fråga...


Foto från SVT




  • Comments(0)//gabriellas.ordlycka.se/#post589