Gabriellas ordlycka

Gabriellas ordlycka

Om bloggen

En blandning av allt det som är livet, uttryckt i ord som blir ordlycka, ibland snubblande nära olyckan.

Påmind av ett träd

SjälenPosted by Gabriella Sun, January 24, 2016 19:56:12
Hittat tillbaka, funnits ute i skogen idag. Längesedan. Som om naturen bett mig om en paus i vårt förhållande, ordnat med så många minusgrader att det fått mig att hålla mig undan, lämna skogen ifred. Vi behövde kanske lite tid ifrån varandra. Kanske förstod jag det inte när jag var mitt i, när jag längtade och våndades över att tvingas stanna inne. I dag blev det så tydligt att det gjort mig gott att längta. Återseendet magiskt. Ljuset, dofterna, utsikterna, ljuden, tystnaden.

Resan längs The Artist's Way fortsätter. Är inne på tredje veckan nu och det är ingen självklar eller enkel resa. Den ställer frågor till mig som jag undviker och den orsakar en del skav. Det där med att blockera sig själv, inte tillåta sig att kliva helt in i kreativiteten. Det blir så tydligt och det gör mig irriterad. Kanske mest eftersom det bara är jag som har nycklarna till de dörrar jag låter vara stängda. Bara jag som kan öppna dem och se till att de förblir öppna.

Mycket intressant läsning i Julia Cameron's bok som jag följer. I dag ord om att vara uppmärksam, att finnas i nuet och se detaljer. Att det tycks vara som enklast när man upplever smärta, eller efter att ha upplevt något smärtsamt. När framtiden känns allt för skrämmande och fylld av oro och det förflutna innehåller för mycket som gör ont. Då finns bara nuet kvar och nuet blir den enda platsen där det vackra och goda finns och där det är värt att leta efter. Jag landar i den tanken och inser att den stämmer. När smärtsamma minnen landat tillräckligt långt bakom oss är det lättare att vi glömmer, att vi går för fort, inte ser det lilla, det vackra i varje stund, just nu. Viktigt att vi påminner oss, att vi går dit vi blir påminda.

I dag blev jag påmind av ett träd med snöklädda grenar som strävade mot himlen. Det lockade till sig min blick och lyfte den, upp mot himlen, ut i det som är större än vad jag kan förstå. Förstummad för en stund, ståendes i nuet.



  • Comments(0)//gabriellas.ordlycka.se/#post598